Lilla huset på prärien

Vi har sett de första delarna av Lilla huset på prärien, och jag hamnar i samma hemtrevlighetsrus som när jag såg serien som barn. De har ett så mysigt, primitivt hus, trevliga hemsydda klänningar och fria vidder som badar i solsken. Det är ju äckligt amerikanskt sentimentalt, men det kan ändå inte hjälpas. Jag vill vara i den där världen! Nej, nu överdrev jag. Det som väcks i mig är driften att vara självförsörjande, att stoppa strumpor, skaffa höns som jag kan plocka ägg från, bygga mig ett hus om det skulle behövas. (De är ju så starka och outtröttliga de där Ingalls. Inte måste de ta kaffepaus inte, utan arbetar - med ett leende på läpparna - dag som kväll för att få allt att gå ihop.)